Sorg akut ensamhet
-
Hej
min man avled för lite mer än ett år sen och jag har bara en tokig mamma (förmodligen narcissism) och hennes medberoende syster.Efter min mans död hamnade min son-som har autism liksom jag-boende hos henne och jag får ingen kontakt. Anmälan till soc är gjord och som hämnd har min mamma utsatt mig för grovt förtal. Polisen har nu lämnat orosanmälan till soc med. Jag mår allmänt helvete, bara rasar i vikt och har dåligt med pengar. Psykakuten är inget alternativ för det är några mil bort. Jag bor i ett stödboende nu fn.
jag har även tre andra myndiga barn samt omyndiga jag begärde placering för efter min mans död då jag inte orkade leva.
Jsg vill dö, tyna bort. Har genomgått höftprotesoperation för två veckor sen och jag försöker vara ute och gå på min dagliga verksamhet tre ggr i veckan men det gör mig ledsen när min kontaktperson på stödboendet inte är där nu. Jag väger lite och börjar närma mig en vikt där sjukvården vill ha koll och ingripa men jag får panik av att andra har koll, kontrollerar. Jag pallar inte med alla jävla papper man får i posten för allt är negativt.
jag vill dö, tyna bort så mina barn får tro att jag blev sjuk och dog, inte att det var ett passivt självmord. Jag har ingen annan än boendestödet att ringa då min man var ”min person”, jag upplevde inte att jag behövde andra nära. Nu är jag helt ensam för jag vill inte belasta mina barn som också haft det svårt efter pappas död. Jag orkar bara inte leva mer, min kropp vill dö.
Hej,
Prova styrketräning.
Träna bara på 30 % eller varför inte 10 % men träna varje dag. Först i ett år och sedan resten av livet.
Träna varje dag. Detta är viktigt. Ta kanske en eller två dagar ledigt i veckan från träningen ibland. (Man får ju göra undantag)
Alternera mellan ben, armar, mage, rygg och kondition.
Poängen är inte att bygga muskler eller kondition.
Poängen är endast att må bra.
Att känna att du tar i ditt liv och gör något konstruktivt och något du själv vill med det.
Vill du bygga muskler på riktigt kan du börja göra det efter du tränat på sättet jag pratade om nu i 10 år först.
Då kan du alla grunderna väl.
Kontakta vården.
Be att få samtal en gång i veckan med psykolog.
Psykologen kommer inte kunna lösa dina problem.
Det enda som händer när du pratar med psykologen är att du får idéer själv som kan få ditt liv att bli bättre. Prova alla de idéerna.
Låt psykologen vara ditt bollplank och låt psykologen stötta dig när du provar idéerna du själv kommer på under psykologisamtalen.
Vandra i naturen så ofta du kan.
Prova att knacka på hos alla dina grannar och fråga om du får fika 5 minuter varje dag. (En granne per dag).
Om du får det så är du inte ensam längre.
Du har dina grannar.
Men ställ inga krav på dem.
Hjälpen du får från dina grannar är att du vet att du alltid kommer få prata med en annan människa 5 minuter varje dag.
Sedan om och när ni känner varandra väl säg efter ni fikat med varandra 5 minuter varje dag i ett år. Ja då kan du ju be din granne om hjälp. Men var försiktig här och var uppmärksam på om du ställer för höga krav på din granne. Grannarna ska endast finnas där som ett stöd till dig. Du ska inte lägga din börda på dem.
Och till sist.
Om du börjar må bra i ditt liv.
Prova att hjälp en ny människa varje dag, vecka eller månad.
Prova så kommer du förstå vad jag menar.
Tja lite idéer.
Hoppas det går bra.
Lycka till 🙂
Hej min man avled för lite mer än ett år sen och jag har bara en tokig mamma (förmodligen narcissism) och hennes medberoende syster.Efter min mans död hamnade min son-som har autism liksom jag-boende hos henne och jag får ingen kontakt. Anmälan till soc är gjord och som hämnd har min mamma utsatt mig för grovt förtal. Polisen har nu lämnat orosanmälan till soc med. Jag mår allmänt helvete, bara rasar i vikt och har dåligt med pengar. Psykakuten är inget alternativ för det är några mil bort. Jag bor i ett stödboende nu fn. jag har även tre andra myndiga barn samt omyndiga jag begärde placering för efter min mans död då jag inte orkade leva. Jsg vill dö, tyna bort. Har genomgått höftprotesoperation för två veckor sen och jag försöker vara ute och gå på min dagliga verksamhet tre ggr i veckan men det gör mig ledsen när min kontaktperson på stödboendet inte är där nu. Jag väger lite och börjar närma mig en vikt där sjukvården vill ha koll och ingripa men jag får panik av att andra har koll, kontrollerar. Jag pallar inte med alla jävla papper man får i posten för allt är negativt. jag vill dö, tyna bort så mina barn får tro att jag blev sjuk och dog, inte att det var ett passivt självmord. Jag har ingen annan än boendestödet att ringa då min man var ”min person”, jag upplevde inte att jag behövde andra nära. Nu är jag helt ensam för jag vill inte belasta mina barn som också haft det svårt efter pappas död. Jag orkar bara inte leva mer, min kropp vill dö.
Om psykologen är för långt bort fråga om du får gå hos psykolog en gång i veckan fast att ni pratar i telefon.
Ensamhet är inte bra.
Du är ensam med dina egna tankar som lätt kan börja säga till dig ”nej det går inte”.
Om du träffar en ny människa varje dag och pratar bara 5 minuter får du nya tankar och idéer i huvudet varje dag.
Tankar som till exempel ”ja det går”.
Det spelar egentligen inte någon roll vem människan är.
Bara du får prata med människan 5 minuter varje dag.Om du är helt ensam tycker jag du ska titta på detta med att kontakta dina grannar.
Det kan hända att det finns en granne som är lika ensam som du.
Kanske någon äldre som ingenting hellre vill än att få fika och prata en liten stund varje dag.
Det vet varken du eller jag förrän du helt enkelt har frågat alla grannar.
Lycka till 🙂
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.